Och så har jag världens knäppaste bästis
Proaktivitet framför reaktivitet
Jag har >faktiskt<:
* Mycket goda chanser att komma in på en riktigt bra och välrenommerad copyutbildning
* Redan ett extraarbete som faktiskt betalar så mycket att jag kan leva på det
* Rätt så goda chanser att kunna arbeta extra för en reklambyrå under hösten i Stockholm
* Ganska goda chanser att få ett förstahandskontrakt på en nyproducerad lägenhet i västra ytterstaden
* En underbar fästman (med oandade skrivtalanger;)
* En kärleksfull familj och svärfamilj
* Härliga vänner både i Sverige, på Cypern och i England (även om vi inte kan ses så ofta IRL)
* Tak över huvudet (hyresfritt) och mat i magen (dock lite för mycket ibland)
Och mycket, mycket mer...
Besked
Det skapar lite andra problem för mig också eftersom jag inte kan boka någon resa till Cypern innan jag vet om jag kan vara borta en eller två veckor. Och allt jag vill nu är att sätta mig på första bästa plan ner till Jonas. Men, men. Borde fattat att det här med att söka jobb (och bostad också för den delen) är en trög och utdragen process där inga klara besked kan ges.
Trots ovanstående formulerande "problem" så tror jag ändå på det smarta uttrycket "Det är vårt sätt att se på problemet som är problemet."
Antiklimax
Idag hade jag t.o.m. mage att ringa upp en magsjuk Jonas och beklaga mig. Stackarn... men INGENTING HÄNDER JU som tar en framåt. Jag blir galen snart! Jag vet att jobbsök och bostadsletande inte kan gå i expressfart men att det skulle gå så här segt trodde jag inte. Hade nog lite fel förväntningar inför hemresan. Att jag är en extremt otålig och rastlös person gör ju inte saken bättre heller.
Nu har jag varit hemma i tre veckor och hittills har jag hunnit med en maginfluensa och tre jobbintervjuer. Visst ska jag vara tacksam att jag ens får komma på intervjuer, men det känns som att det aldrig leder till något. Jag blir alltid den ständiga tvåan. Bra - men går aldrig ända fram. Till en anställning eller "Ja, det är DIG vi vill ha!". Kanske har jag för orimliga krav på livet... Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag känner mig ensam (har typ fem kompisar här i sthlm varav jag träffar en, resten bor i Norrland eller på Cypern), uttråkad (det är så förbannat tyst här på Lidingö, det enda jag hör är tangenterna som slår ner när jag jobbar hemifrån) och uppgiven (kämpar och kämpar men kommer aldrig någonstans med mina drömmar).
Det "enda" jag vill är att hitta ett mysigt boende som Jonas och jag kan känna oss hemma i och kalla "vårt", ett kreativt, roligt och engagerande jobb och fem miljoner på banken (okej, det sista är inte helt nödvändigt).
Förlåt, men jag var bara tvungen att gnälla lite.
/En 27-årig mambo som blivit lite tokig i huvet efter att ha översatt ungefär en miljard casinoartiklar.
1 av 10 - av 230
Har nyss kommit hem från en till jobbintervju. Denna gång till en informatörstjänst. Informatörchefen berättade att de fått in 230 ansökningar och valt ut 10 stycken till intervjuer. Det var nästan så jag skämdes. Varför? För jag tror inte ens att jag vill ha jobbet... Det här är en tjänst som jag hade kunnat döda för (nja, nästan då) som nyexaminerad, men nu lockar den knappt. Arbersuppgifterna påminner väldigt mycket om det jag gjorde på Cypern (förutom grafisk produktion av trycksaker) och då känner jag att jag lika gärna kan jobba för företaget där (vilket jag iofs gör nu, men inte heltid och på frilansbasis).
Varför måste jag ha fastnat för ett yrke och en bransch som det nästan är omöjligt att ens få in en fot i?! Varför kan jag inte "nöja" mig med något annat, något mer tillgängligt? Ahhh - grrrr...
Jag SAKNAR dig
Vadå, ska du gifta dig eller?!
Mellan intervjuerna träffade jag Frida inne i vasastan. Det var jättekul att se henne igen efter ett helt halvår. Hon är ju som en syster för mig. Vi lunchade och sen drog hon med mig in i den ena second hand affären efter den andra. Frida är helt galen i second hand hon :). Jag mer eller mindre tvingade henne att köpa en klänning för 85 :- som hon åmade sig i framför spegeln i en kvart och sen stod och tummade på - haha. När samtalet kom in på min förlovning och bröllop så utbrast Frida: "Vadå, ska du gifta dig eller?! Jag trodde du gjorde som alla andra och bara tänkte vara förlovad i flera år". Haha. Nej, även om det inte är tal om något bröllop än, så är faktiskt tanken att vi ska gifta oss :)
Tillfrisknandet
Jag tror att den här magsjukan blev lite av en väckarklocka för mig. Även om det är ett virus som (förhoppningsvis) försvinner snart, så känner jag att jag misskött min mage på sistone. Och eftersom den redan är känslig av naturen har jag beslutat att börja ta bättre hand om den. Man tar liksom för givet att alla delar av kroppen ska fungera som dem ska - tills dem inte gör det. Min mage ska bli en supermage (hur nu en sån är) och om det innebär att jag får skippa glass och godis helt ett tag framöver så får det bli så (oj, skrev jag verkligen det? ;)
Idag tog jag en promenad för första gången på en vecka. I början kändes det skönt, men när jag var framme vid affären (och tidningshyllan) så dröp svetten från mig. Det är något skumt i luften nu. Riktigt åskväder. Ikväll hade jag tänkt se andra DVD-filmen som hyrdes igår, men DVD-spelaren verkar ha pajat. Får inte ens ut filmen från igår... Därav tidningsinköpet.
När man blir sjuk och sängliggande i över en vecka så hamnar man som i en bubbla. I sin egen värld. Men nu har jag smått börjat ta kliven från säng-toa-tevesoffa och hoppas få ännu mer energi tills på måndag. Dels ligger jag efter med frilansjobb och så har jag två jobbintervjuer på samma dag (varav den ena fick avbokas två gånger förra veckan). Det kommer med andra ord bli mycket på en gång att sätta igång med. Sedan ska bara boende, körkort och lite annat fixas. Lätt som en plätt! Eller inte.
Jävla skit
Det gjorde också att jag fick ställa in intervjun för andra gången och denna gång bara en timme innan avsatt möte. Jag måste verkligen ge ett gott intryck... Jag hoppas att jag kommer få ännu en ny tid tills nästa vecka (och att jag inte måste ställa in den med!) och att jag blir bättre snart så jag slipper gå till läkaren. Just nu tycker jag faktiskt synd om mig själv.
En månad
Ett vrak
Kan inte påstå att helgen på landet blev vidare skön eftersom jag insjuknade i magsjuka. En trevlig dag med mormor och mamma i Norrtälje hann jag åtminstone med, innan jag började känna mig konstig på lördagen. Det värkte i kroppen och gjorde ont i magen, vilket fick sin förklaring till middagen. Karin hade tillagat oss mumsiga kantarellmackor till förrätt men min mage tyckte tydligen inte att den var så mumsig. Jag hade inte mer än fått i mig den förrän den kom ute igen.
Så precis till att solen började skina och temperaturen stiga blev jag sängliggande. Det var inget vidare att ligga sjuk och inte ens kunna behålla vatten i magen, när "toan" ligger ungefär femtio meter bort i ett annat hus på tomten... Men jag överlevde ;) Idag är magen lite bättre, men jag är fortfarande konstig i kroppen efter feberkurvorna. Blev även tvungen att ställa in en viktig intervju idag, men hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag kan få en ny tid.
Nu går jag på den traditionella "dieten" med blåbärssoppa och avslagen cola med skorpor. Min vistelse i Sverige fick inte den bästa starten, men jag har gott om tid att ta igen det sen :)
Landat
Efter en tumult start på Larnaca flygplats kom jag iväg och hem till Sverige i alla fall. Avgångstiden hade ändrats till en halvtimme före utsatt tid (utan att man bekymrat sig om att informera resenärerna..) och incheckningen fick göras i Moskva kön. Men allt gick bra. Will som skulle hem till England en vecka, mötte jag i säkerhetskontrollen. Tanken var att vi skulle äta nåt ihop, men eftersom det blev boarding för mig direkt, fick en hastig kram och ett farväl duga tills vidare.
Nu håller mamma och jag på att packa iordning för att åka ut till landet. Det ska bli skönt att spendera sista semestern i svenska skärgården innan veckorna fylls med jobbsökande, intervjuer och frilansjobb. Funderade på att ta med mig laptopen till landet för att börja jobba lite, men beslutade att vänta tills på måndag.
Till min glädje och överraskning såg jag att Jonas redan skrivit ett inlägg på gamla bloggen www.cyprusliving.blogg.se, som numera drivs av fästmannen. Han är nog rädd att tappa min stora skara av besökare ;) Hehe. Tack för att du håller liv i bloggen och skriver så snällt, älskling.
