ninnami

Eftersom förkylningen är mycket bättre nu orkar jag med en behövlig fixardag. Det behövs när man varit sjuk och inte orkat städa, har en katt som far omkring och river ner allt och en kille som aldrig är hemma nuförtiden. Har precis avslutat tvättpasset och ska pyssla och städa undan här hemma så mycket förkylningen tillåter mig för att sedan åka till Ikea en sväng, tänkte jag.

Igår kväll, eller snarare natt, var jag en riktig braveheart som vågade ta bilen in till söder för att hämta Jonas på jobbet. Trots att jag hamnade lite fel först (motorvägen mot Göteborg) så lyckades jag inte gripas av alltför stor panik och hittade fram tillslut :)

Ja, det gör det. Idag var jag bjuden till Karin som fyller år på födelsedagsfika men fick tacka nej. Kommer inte ut så mycket som det ser ut i alla fall och idag hade jag verkligen behövt det. Det var strålande sol imorse också. Jag hoppas att det värsta av förkylningen varit nu i helgen och att det blir bättre till veckan, för jag har en del saker inplanerade. Avslut av webbprojekt, frilansmöte och en del annat.

Poker var helgalen halva natten och imorse, men det är inte hans fel. Han sover när jag/vi sover och eftersom jag är sjuk har jag fått uppochned vända sovvanor och sovit flera timmar under dagen igår (likaså han). Han vaknade tidigt imorse och skulle upp och busa och jag hade svårt att sova av all värk, så nu släpar jag mig omkring och knaprar ipren. Poker tänkte busa med mig genom att gömma sig bakom datorn men somnade istället och där ligger han nu, så sött :)

Hoppas att den kommande veckan gör att jag kan ta nya krafter och komma en bit på väg i alla fall.

Nu ligger Poker och sover i mitt knä. Men så är han ju en riktig knähund(katt) också. Följer efter en överallt och då menar ag överallt. Ska man äta ska han äta, ska man titta på teve ska han sitta bredvid en i soffan och titta på teve, ska man på toa.. ja, ni hajar nog. Och sätter man sig framför datorn så hoppar han upp i knät och sen på skrivbordet och följer muspekaren upp och ner tills han blir alldeles vindögd. Ibland går han t.o.m över tangentbordet och skriver ofrivilliga saker i mitt namn ;)

Imorgon var det en vecka sedan jag tog med honom hem, men det känns som att han varit en del av vårt hem länge. Han har redan en naturlig plats i familjen :) Hursom helst är jag glad att jag gjorde slag i saken och köpte honom. För han är världens mysigaste och roligaste katt (fast han håller en vaken halva nätterna med sitt busande). Imorse när jag vaknade förkyld och frusen så låg han bredvid mig på kudden och gosade. Det är inget kul att vara sjuk, men det är roligare ihop med någon som håller en sällskap.

Frida har utmanat mig att berätta 7 sanningar om mig själv, så here it goes:

* När jag var liten var jag lite avundsjuk på alla som hade smeknamn. Eftersom jag också ville ha ett smeknamn bad jag andra att kalla mig Ankan under mellanstadiet. Det skulle jag inte gjort, för det smeknamnet förföljde mig alltför länge...

* Jag var otroligt teatralisk som barn. En gång när min vän Frida och jag bråkat la jag mig på en 70-väg och sa att jag inte skulle resa mig upp om vi inte blev sams igen.

* Om det är något som kan reta gallfeber på mig så är det när folk gör otrevliga ljud ifrån sig i offentliga sammanhang. Till dessa ljud hör t.ex. extremt smackande, att ljudligt dra upp snor genom näsan, sila saliv och harkla slem i halsen.

* En dålig egenskap jag har är att när jag är som mest missnöjd med mig själv letar jag omedvetet upp och poängterar även ibland "fel" hos andra. Oftast hos dem som står närmast mig tyvärr.

* Jag har fått för mig att jag är otursförföljd på vissa plan. När det gäller jobb t.ex så känns det som att allt som kan gå fel verkligen alltid går fel för mig.

* Innan jag träffade Jonas visste jag inte vad riktig kärlek var. Alltså "sån" kärlek.

* Jag avslutar nästan alltid något jag företar mig. Det är väldigt sällan som jag bara låter det rinna ut i sanden.

Det var det, det. 

Nu vill jag inte längre. Jag vill inte ha den här ovissheten hängande över mig längre. Inte vakna upp till en sysslolös dag till där jag inte vet hur jag ska fylla veckans dagar. Tidigare har jag känt mig frustrerad, arg. Idag känner jag mig bara ledsen. Så otroligt ledsen och uppgiven. Det var inte såhär jag trodde att det skulle bli när jag flyttade hem till Sverige.

Idag påminde en gammal kollega från Casiopea mig om hur det brukade kännas att gå till jobbet på morgonen. Mötas av glada miner och ett Good morning. Pratas över en kopp kaffe i köket. Jag stötte på lite av det på HPS i höstas, även om jag förstås aldrig kom personalen lika nära där. Jag påminns om det och jag saknar det något så ofantligt. Det spelar ingen roll att världens gulligaste kattunge ligger i mitt knä och spinner. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Det jag brukade tycka om.

På bara två dar! Just nu ligger en lite Poker i mitt knä och jag tror han har somnat efter att stirrat faschinerat på skärmen framför oss. Har funderat på att skaffa katt sedan ett bra tag tillbaka och kollat annonser på nätet, men inte fastnat helt för någon eller vågat göra slag i saken - förrän igår. Fick syn på en annons för en svart hankattunge och tänkte "det där är vår Poker". Så jag ringde direkt (lärt mig att göra det när det gäller blocket, annars är "varan" borta efter en timme) och då var Pokers helsvarta systrar redan tingade men han och svartvita brorsan kvar :)

När jag bokat honom kom jag på att det kanske vore bra att ta hem honom i någonting ;) Och var skulle han äta och gå på toa? Det var lördag och jag skulle in och träffa Bettan i stan, d.v.s. vi hade ont om tid och fick handla snabbt. Köpte en transportbur i mataffärn (djuraffären hade stängt) och i storm, regn och mörker for vi sen iväg med Musse (mitsubishin) för att hitta till Pokers gamla hem som låg ganska nära där vi bor. Det gick bra, han mjaoade i bilen när jag körde hem Bettan till tunet men lugnade ner sig när han fick komma in och hälsa på mamma och pappa. Sedan bar det av hem och han var lite försiktig i början med Jonas och mig, men efter bara några timmar betedde han sig som han "ägde" lägenheten ;) Nu är han riktigt hemmastadd och hoppar omkring och leker och busar och kelar. Inatt hade vi lite svårt att sova med en kattunge i sängen för första gången (de klarar inte av att sova själva än), men det ska nog gå bättre inatt. Han är så liten att man är rädd att mosa honom bara. Ska lägga upp en bild på honom snart, men de blir lite roliga med blixten :)

Annars var vi och firade farmors 95-årsdag idag och då fick jag reda på att Bettan och jag (mostrarna) blivit valda till gudmödrar åt Isabel och Viktor. Jag blev jätteförvånad och lite rörd t.o.m. men framför allt glad för hedersuppdraget :) Det verkar som att jag ska bli Isabels gudmor och Bettan Viktors. Vi får varsin helt enkelt, men mostrar är vi fortfarande åt båda :)

Vet att det varit rätt dött här på bloggen fast jag haft mycket dötid. Har helt enkelt saknat inspiration. Till många saker. Inte så att jag har det dåligt, det är faktiskt helt okej med mig. Men jag saknar motivation att ta mig ur förslappningstillståndet som inträdde någon gång före jul och fortfarande hänger i. Sysslolöshet föder rastlöshet som föder slapphet som sätter sig i och runt hela kroppen. Dags för skärpning med andra ord.

För egentligen skulle jag kunna göra så mycket mer. Ta mig iväg och träna när jag är trött på att sitta hemma och jobba framför datorn eller slöa framför teven. Ladda upp mig inför kommande frilansuppdrag som verkar bli av. Eller gå upp tidigare på morgonen så att jag kan spendera mer tid med världens mysigaste (men skäggigaste) kille som jobbar dygnet runt och som jag bara ser röken av ibland om jag har tur. Allt det här och mycket till skulle jag kunna göra. Men det är inte lätt att rycka upp sig själv ur sin comfort zone. Speciellt inte när man grottat in sig i den dem senaste månaderna i hemlandet.

Idag har vi varit förlovade i ett halvår. För att fira det har Jonas bokat bord åt oss på Gondolen ikväll. Jag har aldrig varit där tidigare så det ska bli kul. Och fint och mysigt och romantiskt. När man är så kär som jag är gör det inte så mycket att man inte har några pengar, att man väger mer än man gjort i hela sitt liv, eller att man inte vet vad man ska göra resten av året. Då spelar det liksom ingen roll, för man har redan det viktigaste i ens liv. Kärlek. Och det är inte lite det.

Imorse var min piggmört uppe sex och iväg och simmade i simhallen här i Vällingby. När han kom hem för frukost frågade jag honom om det kändes trist att gå tjugo minuter i snöslask till en simhall i förorten istället för att hoppa i medelhavet runt hörnet. Jonas svar var: "Nej, det var faktiskt skönt att slippa saltvattnet och få simma i klor". Haha. Det är min karl, det. Om han kan vara så positiv så lätt så kan jag det med ;) Livet är underbart!

Såhär roligt hade Jonas och jag på tolvslaget
(eller i alla fall jag ;)

Det finns misstag och så finns det stora misstag. Jag har gjort ett riktigt stort misstag. Ett misstag som har kostat mig en sisådär 50 000... Pga av en ynka missuppfattning har jag förlorat alla mina sparpengar och lite därtill. Det här året kunde inte ha börjat sämre - ekonomiskt. Det här bakslaget känns så stort och överväldigande att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Gott nytt år.