ninnami

Den här midsommaren har varit lite annorlunda för mig. Det viktigaste har inte varit sillen, nubben eller jordgubbarna, utan att jag mått bra. Det är nämligen ingenting jag tar för givet längre efter min akuta sjukhusvistelse tidigare i veckan.

I onsdags kväll vid niotiden satt jag hemma och tittade på film och började plötsligt få ordentligt ont i huvudet. Jag tog en Ipren och räknade med att huvudvärken skulle gå bort under bilresan in till Jonas jobb. Istället förvärrades den och på vägen hem fick Jonas ta över ratten medan jag försökte hantera den krampaktiga huvudvärken som inte ville ge sig utan snarare eskalerade. När vi sedan skulle gå från bilen till porten fick jag stödja mig på Jonas eftersom jag var så svag i kroppen att jag knappt kunde gå. Innanför porten väntandes på hissen orkade jag inte stå på benen längre som föll vika och Jonas fick hjälpa mig upp från golvet och in i hissen. När vi kom upp i lägenheten tog jag en till Ipren och la mig ner för att försöka vila, men det hjälpte inte. Jonas ringde sjukvårdsupplysningen och beskrev hur jag kände mig eftersom jag var för dålig för att orka prata i telefon. De sa att vi skulle åka in till akuten direkt med ambulans eftersom det kunde vara en stroke, men jag tyckte att det lät lite väl dramatiskt med ambulans så vi tog bilen istället.

Framme på akuten fick vi vänta i nästan en timme på att jag skulle bli undersökt av en sköterska runt ett-tiden. I korridorerna trängdes påtända och nerslagna personer med polis och ambulanspersonal. Det var en väldigt obehaglig och nästan hotfull miljö. När sköterskan hade undersökt mig och tagit blodprov fick vi vänta i ytterligare två timmar innan vi fick träffa en läkare. Klockan var då runt fyra på natten och jag fick beskriva hela händelseförloppet för honom igen samt genomgå några till undersökningar. Han var orolig att det kunde vara en hjärnblödning men sa att det med största sannolikhet inte var det, men att de inte ville ta risken och skicka hem mig. Han rådgjorde med överläkaren och båda kom överens om jag skulle "läggas in" och skickas till neurologiavdelningen för hjärnröntgen och ett eventuellt ryggmärgsprov. Och där satt jag på båren och hade plötsligt två besked att se fram emot inom den närmsta framtiden: hjärnoperation eller ingenting. Och även om procenten för en hjärblödning var pytte-pytte liten så fanns den ändå där rakt framför en. När man kanske borde drabbats av panik så kändes det mer som att jag var i en dröm, att det inte var verkligt och jag mest bara ville sova efter att ha spenderat hela natten på akuten.

Vid fem kom en man och hämtade mig och skjutsade iväg mig på båren till röntgenavdelningen. Där gjorde jag min första och förhoppningsvis sista hjärnröntgen. Därefter åkte Jonas med mig upp till neurologiavdelningen där jag fått en korridorsäng i väntan på röntgenresultatet och läkarronden som eventuellt skulle leda till ett ryggmärgsprov morgonen därpå. Som tur var fick personalen resultatet från röntgen fort och kunde lugna mig med att den inte visat något så jag kunde lägga mig ner och vila en stund i korridoren. Efter en timme vaknade jag av att personalen gick runt och sa godmorgon. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle prata med och blev hänvisad till allrummet där jag åt frukost med några andra patienter som satt och pratade om hur de bara ville åka hem. Klockan var då halvåtta och vid tiotiden fick jag äntligen prata med en läkare som jag fick dra hela förloppet för igen, bli undersökt av och som tillslut skulle konsultera överläkaren där också. Som tur var slapp jag göra ett ryggmärgsprov eftersom röntgentestet och händelseförloppet inte tydde på någon hjärnblödning. Läkaren sa att jag förmodligen fått spänningshuvudvärk som utlöst ett svårt migränanfall och skickade hem mig med goda råd och recept på starkare mediciner.

När jag gick ut från sjukhuset kände jag mig inte bara fri utan priviligerad. För det finns dem som faktiskt tillhör den där procenten. Eller som ligger inlagda på sjukhus av någon annan anledning. Och det lite uttjatade begreppet "hälsan är viktigast av allt" har aldrig känts riktigare eller viktigare än då.

Det är ingen vidare tajming att bli arbetslös precis ett par veckor innan halva Sveriges befolkning går på semester. Eller fler. Men medan det är jobbtorka på svenska jobbsajter, så går det hett till på dem utländska. I alla fall inom spelindustrin (den går ju aldrig på semester i och för sig). Det medför att jag nu är aktuell för två jobb i London och två på Malta. Men jag vet inte om jag egentligen vill ha något av dem... skulle i så fall vara det ena på Malta som jag snart ska få göra ett jobbtest för.

Men det är en stor grej att flytta. Man glömmer lätt bort hur mycket det är som måste fixas och ordnas och att det kostar en hel del också. Om jag flyttar igen vill jag vara säker på att det är ett jobb jag kan tänka mig hålla på med i flera år.

Nu väntar snart en semester av ovisshet som kommer att följas av en oro inför hösten. Jag önskar att allting bara kunde ordna upp sig på något slags magiskt sätt. Men det är nog att önska för mycket.

Jag har aldrig trott på det här med otursdagar, men nu undrar jag om det kanske ändå ligger någonting i det. Idag fick jag svar från byrån. Bland meningar som "vi tror att du har en ljus framtid som copywriter framför dig" och "du skulle bli en utmärkt junior-copy" och "vi gillade verkligen dig" kom tillslut det där men:et. MEN: "Vi känner att vi kommer behöva någon med många års erfarenhet efter sommaren". Jaha, då kunde ni väl sagt det innan jag började jobba hos er i tron om att det var precis någon som mig ni behövde? Nä, kanske inte det.

Det börjar kännas som att ett år av drömförverkligande börjar lida mot sitt slut. När jag sa upp mig från arbetet på Cypern var det med en dröm och ambition om att få utforska copywriting och se om det var något för mig. Och ett tag trodde jag verkligen det, men nu är jag inte så säker längre. Framförallt är jag inte säker på reklambranschen och om det verkligen är en plats för mig. Två klasskamrater från Sundsvall fick eftertraktade byråjobb och båda valde att säga upp sig tillslut. Och det var inte i Stockholm. I en sån här bransch behandlas man lite som boskapsdjur. Minsta tecken på svaghet och man tas ut.

Jag är naturligtvis väldigt ledsen. Och arg och besviken. Framförallt på mig själv. Men någonstans så känner jag mig ändå rätt stolt över mig själv för att jag vågade ta klivet. Jag vågade säga upp mig och flytta till Stockholm, lägga alla mina besparingar på en termins studier, hoppa på det ena efter det andra jobbet som innehöll någon form av copywriting och jag gjorde mitt bästa. Men nu tror jag faktiskt att det räcker. Och det av en enda anledning egentligen, fast en mycket bra sådan. Att förverkliga en dröm borde göra en starkare, mer målmedveten, energifull och lycklig. Men det har precis gjort motsatt inverkan på mig. Istället har jag känt mig svag, förvirrad, trött och olycklig för det mesta. Det som först var en dröm blev lite av en mardröm, men jag ville inte inse det och släppa taget om den. Rädd för att misslyckas och tvingas tänka om kanske. 

Nu måste jag det. Och med mig på vägen har jag världens bästa stöd. Av någon som är överrumplad med jobb just nu och faktiskt inte mår något vidare bra själv, men som släpper det. Utan tvekan och för att vara där för mig. Utan honom vore jag ännu mer vilse. Och utan den kärleken spelar inget jobb i världen någon roll. Så på sätt och vis har jag tur. Även idag.    

Idag känner jag mig galen av två anledningar. Eller egentligen tre.

Igår kväll for Poker fram som en ångvält och hade sönder en persienn (som sitter på utsidan av fönstret) samt en ljuslykta som jag verkligen gillade. Av den anledningen fick han sova i badrummet och det har gjort honom lite galnare än vanligt idag, vilket innebär att jag också blir galen. På honom.

Imorse tog jag bilen till besiktning och fick omanmäla den ungefär tio gånger innan på en dum skärm medan en gubbe gasade på precis bakom. Sen insåg jag dock att han hade så skröplig gammal bil att det förmodligen var därför han inte stängde av motorn medan han väntade på sin tur, för då hade bilen nog inte startat. Det följdes i alla fall av 45 minuters väntan i en varm bil. Därefter åker jag in och väntar tålmodigt på besiktaren som snackar en massa skit med en annan gubbe och sen meddelar att bilen underkänts på en punkt. Höger positionslampa (vad f*n är det?!) fram var ur funktion. Det kräver dock ingen ny besiktning men innan det har åtgärdats gäller körförbud. Typ.

Efter en utvärdering förra veckan som inte kunde gått bättre kändes det som, väntar jag på något slags besked från byrån. De sa att de skulle höra av sig i slutet av denna vecka, men jag vet hur det lätt kan bli. De gör sitt bästa för att hinna, men själv hamnar jag i en jobbig situation där jag bara kan vänta på min dom. Och jag blir galen på denna väntan nu. Jag vill trycka på play igen och slippa ifrån den här jädra paus knappen snart.

"Åh nej jag vill inte fylla år", tänkte jag för ett par veckor sen. Och jag skulle nog helst velat stanna vid 27 om det gick att välja, men efter att så många hört av sig och gett sina gratulationer under dagen känns det inte så längre. Nästan. Jag fick ett samtal från en kompis som jag inte träffat på flera år och från en som jag såg först för ett halvår sen, men hon ville bara ringa och säga att hon var tillbaka från Thailand ;).