ninnami

Igår blev jag head huntad för första gången i mitt liv. En brittisk tjej kontaktade mig från en rekryteringsfirma i spelbranchen. Hon hade sett mitt CV på Monster och tyckte att jag passade perfekt för en tjänst hos Betsson på deras huvudkontor på Malta. Så vi pratades först vid på msn och sen så ringde hon och ställde några följdfrågor. Jag vet inte om det är något jobb för mig och speciellt inte nu med tanke på läget som det ser ut i Sverige, men jag måste erkänna att tanken på att få bo i ett soligt land i medelhavet igen lockade.

Idag var min första dag under testperioden på byrån som jag tidigare skrivit om. Jag fick kasta mig in i det initiala skedet av en webbanner kampanj som de precis fått i uppdrag av en kund. Jag kommer att få "ta över" copyrollen och tillsammans med web ad och flash programmeraren spånade vi fram riktigt bra idéer idag. Det är en avspänd och gemytlig stämmning på vindsvåningen där kontoret ligger och jag känner mig nästan redan som en i teamet.

Tror dock att jag håller på att bli sjuk :( Kände att det var något på gång i halsen redan igår och har varit frusen och matt under hela dagen. Trist att det skulle hända precis när jag börjat, för man vill ju verkligen gå in för jobbet och ge allt under dessa veckor och det går inte när man mår såhär risigt i hela kroppen. Om jag mår sämre imorgon får jag helt enkelt bli hemma någon dag tills jag känner mig piggare (dem är redan införstådda med det) men jag hoppas verkligen att det inte behöver bli så.

Ibland får jag såna där dagar när jag verkligen saknar vardagslivet på Cypern. Oftast handlar det om människorna vi lärde känna som på sätt och vis blev som en liten familj. Konrad, en polsk kille på jobbet, gifte sig häromdagen och jag minns hur glad han blev för Jonas och mig när vi hade förlovat oss och hur uppriktigt ledsen han verkade när jag skulle åka. Han tittade på mig med stora ögon och sa: "Why do you want to leave Cyprus? This is paradise". Och visst hade han rätt på många sätt. I alla fall om man kommer från Polen ;) Will pratar om att åka och hälsa på oss i sommar och det vore verkligen jättekul.

För om sanningen ska fram så saknar jag faktiskt en massa därifrån. Nimrod och hans obotliga positivitet, kaffepauserna med Will ute i köket som avlöstes av det ena skämtet efter det andra, Julie med sin värme och omtanke om alla på jobbet, Susanne från Sverige som jag precis hade börjat bli riktigt god vän med, Tassos "Good morning guys - and girl!" på teknikavdelningen varje morgon och till och med Stavros förvirrade uppenbarelse. Det jag kan sakna här är värmen och då menar jag inte bara klimatet utan värmen från människorna man jobbade och umgicks med under dagarna. Som att man var del av en enda stor grouphug :)

Du skulle aldrig      Ja, jag gillar             Ser intressant ut     ... och skönt var     
gått upp om du       datorer. Men det      därnere...                 det också.              
ville behålla din      gör mig inte till en 
kudde.                      datanörd.


Här uppe softar       Men sluta förfölj
jag rätt ofta.              mig då!            


På balkongen
brukar jag få vara
ifred... suck.

Jag kan inte säga att jag känt mig så tursam på sistone, men idag hade jag faktiskt en väldans tur. Nästa helg är det avslutningsbal för min lillasyster som tar sin examen och eftersom jag inte kommer i min enda långa finklänning längre, så är det inte precis med förtjusning jag letat efter något att ha på mig då. Det är frack dessutom och när man inte ens har sin "normala storlek" utan ++ känns det inget kul att köpa en dyr och fin balklänning (som man förhoppningsvis även kommer växa ur snart). Men, idag på väg hem från Västerås så kikade jag in på Stockholm Factory Outlet som hastigast och vad hittar jag? Jo, affären har 10-årsjubileum och firar det med ett erbjudande som endast gäller nu fre-sön på en balklänning i ljusrosa och ljusgrå/silver Ursprungspriset var 1700 :-, outletpriset 1500 :- och jag fick den för 399 :-! Vilket kap va? Så det fick självklart bli en i silver/grå. Dessutom borde man kunna lägga in den om det nu skulle behövas framöver ;)

Det verkar som att jag fått in den där lilltån i reklambranschen nu. Inte en fot alltså, utan en lilltå. Men en lilltå är bättre än ingenting. Idag träffade jag byrån jag varit i kontakt med sedan tidigare och mötet gick bra. Det kommer förmodligen bli så att jag får "visa vad jag går för" under en projektanställning på några veckor snart. Om de sedan tycker att jag är tillräckligt bra för att börja jobba som copy där, så blir det eventuellt någon form av anställning efter sommaren. Men om det är någonting jag lärt mig (framförallt efter mitt senaste jobb) så är det att man aldrig kan ta något för givet. Så det gör jag inte. Däremot börjar jag se en ljusning sedan tråkigheterna i förra veckan. I'ts looking good so far.

Som Marie sa i telefon ikväll så är det väldiga krav jag ställts och ställs inför nu, och det stämmer. Det kommer inte kännas lätt att bli granskad under ett förstoringsglas så nära inpå den senaste jobbincidenten, men det är ju såhär branschen ser ut och jag har själv valt att ge mig in i den. Pressen är stor och konkurrensen om jobben hård, men jag tänker försöka förverkliga den här drömmen, målet som jag haft ända sedan jag flyttade hem från Cypern. Det viktigaste är att kreativiteten inte hämmas av pressen att prestera. Klarar jag det så har jag kommit rätt långt. Hur det nu än går.

Nu har jag börjat beta av saker från vår "To do" lista som legat och växt under dem senaste hektiska jobbmånaderna. På listan står det förutom städning, handling, tvättning och annat kul även veterinärbesök, däckbyte, massagebokning (skitjobbigt ;) och presenter till dop och födelsedag. Det mesta har jag nu bockat av och det känns skönt att hålla sig sysselsatt så att tankarna inte vandrar iväg alltför mycket.

Nästa vecka har jag redan tre möten med olika byråer inbokade. Det känns kul att intresset för mig finns - även om det är ett långt steg mellan det och en anställning. Men jag vägrar gräva ner mig. Det är bara att borsta av skiten och gå vidare. Mot nya mål.

Idag vaknade jag för första gången på två månader utan att gå till jobbet. Inte för att jag är ledig eller för att jag är sjuk, utan för att jag inte jobbar där längre. Igår var min sista dag. Det som började som en riktig copydröm slutade som en riktig projektpannkaka. För två månader sedan sas det att de ville ha någon som kunde ta över textproduceringen. Idag heter det något helt annat. Behovet av en skribent/copy har skiftat om (eller fanns egentligen aldrig) och istället är det en projektledare/koordinator som eftersöks. Och jag har varken kompetensen eller ambitionen att jongelera fem projekt - samtidigt.

Det känns tungt och tråkigt och framförallt ovisst. Jag hoppas att jag slipper gå arbetslös igen bara. I en månad till får jag lön (arbetsbefriad) och då ska jag söka varenda intressant jobb jag ser. Och om det inte går vägen får jag gå över till att söka även dem ointressanta jobben. Jag har ett möte inbokat redan nästa vecka och det gör att jag precis kan hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är ingen katastrof som inträffat men det är en stor besvikelse. Och såna svider. Hur man än vrider och vänder på det.