Landningstillstånd?
När jag lämnade Cypern och flyttade hem så gjorde jag det utan livlina. Det är något som jag både ångrat och fått betala för. Därför känner jag mig inte lika vågad inför denna flytt. Men det svåra är att avgöra var man vill bo och vad man kan tänka sig göra om det brister. För det kan det faktiskt göra och i rådande tider går tyvärr ingen säker.
Det fick jag bland annat erfara idag. Strax före fem fick jag ett mail från VD:n där han förklarade att de tyvärr inte har råd att ha kvar mig som extraanställd längre eftersom finanskrisen bland annat gjort att flera kunder skjutit upp kommande projekt. Det är inte det faktum att det inte blev någon fortsättning på marknadsarbetet som gjorde att besvikelsen och oron började byggas upp i mig, utan att man inte vet vad som kan hända med sitt jobb från en dag till en annan längre.
Och reklambranschen är som sagt väldigt konjunkturkänslig. Men jag hoppas och tror inte att min kommande byråanställning kommer att beröras av vare sig finanskrisen eller lågkonjunkturen än på ett tag, men man kan aldrig vara helt säker. Och det var det som det där mailet påminde mig om. Att det sedan var otroligt illa gjort av VD:n och dessutom går helt emot mitt kontrakt (där det står 1 mån ömsesidig uppsägningstid) är en annan femma som jag ska ta upp både med honom och bemanningsföretaget på måndag.
Tills dess ska jag försöka att inte oroa mig för mycket. Ända sedan jag kom hem har jag bara velat landa någonstans och det smärtar mig att jag aldrig riktigt verkar kunna göra det. Tydligen är det för mycket begärt att veta att man har ett jobb att gå till när man vaknar på morgonen och att man kan betala räkningarna i slutet på månaden. I alla fall om man heter Annica P*****. Jonas och jag tror i alla fall fortfarande att Skövde kan bli den där fasta punkten som ingen av oss haft på många år, och jag hoppas verkligen att det blir så, för det vore så otroligt skönt att äntligen kunna landa.
Det fick jag bland annat erfara idag. Strax före fem fick jag ett mail från VD:n där han förklarade att de tyvärr inte har råd att ha kvar mig som extraanställd längre eftersom finanskrisen bland annat gjort att flera kunder skjutit upp kommande projekt. Det är inte det faktum att det inte blev någon fortsättning på marknadsarbetet som gjorde att besvikelsen och oron började byggas upp i mig, utan att man inte vet vad som kan hända med sitt jobb från en dag till en annan längre.
Och reklambranschen är som sagt väldigt konjunkturkänslig. Men jag hoppas och tror inte att min kommande byråanställning kommer att beröras av vare sig finanskrisen eller lågkonjunkturen än på ett tag, men man kan aldrig vara helt säker. Och det var det som det där mailet påminde mig om. Att det sedan var otroligt illa gjort av VD:n och dessutom går helt emot mitt kontrakt (där det står 1 mån ömsesidig uppsägningstid) är en annan femma som jag ska ta upp både med honom och bemanningsföretaget på måndag.
Tills dess ska jag försöka att inte oroa mig för mycket. Ända sedan jag kom hem har jag bara velat landa någonstans och det smärtar mig att jag aldrig riktigt verkar kunna göra det. Tydligen är det för mycket begärt att veta att man har ett jobb att gå till när man vaknar på morgonen och att man kan betala räkningarna i slutet på månaden. I alla fall om man heter Annica P*****. Jonas och jag tror i alla fall fortfarande att Skövde kan bli den där fasta punkten som ingen av oss haft på många år, och jag hoppas verkligen att det blir så, för det vore så otroligt skönt att äntligen kunna landa.
Kommentarer
Postat av: Bettan
Hej Syrran!
Nu sitter jag på mitt apart'hotel i Strasbourg (som är riktigt fint o fräscht för övrigt) och surfar. Hur har det gått med jobbet? Har du pratat med dem? Resan hit gick bra, hoppas det gick bra för päronen också, har inte hört nåt än.
Stor kram
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
