Ingen viol
När novembermörkret lägger sig över de nordiska länderna är det inte så konstigt att man känner sig lite låg, men i mitt fall tror jag tyvärr inte bara att det beror på årstiden. För mig har kurvan gått neråt ända sedan förra hösten, även om den har haft sina pikar ibland. Jag tror inte på att skylla allt på ett land. Sverige är bra, vi har så mycket som fungerar här till skillnad från många andra länder. Men ibland fungerar inte Sverige så bra för mig bara. Här blir jag den slutna musslan och när jag lämnar landet blir jag som fisken i vattnet. Inte alltid förstås, men överlag.
Häromdagen kallade till och med chefen mig för försynt och det är vanligtvis inget ord som jag brukar förknippa mig själv med. Lite reserverad ibland, visst, men inte försynt. Men om sanningen ska fram så är det nog så jag uppfattas på svenska arbetsplatser, för någonting får mig att hålla tillbaka mig själv. Jag tar inte plats, blir försiktigare än vanligt och deltar inte lika friskt i diskussioner. Om någon hade beskrivit mig som försynt för mina arbetsgivare på Cypern så hade de nog småskrattat och trott att det var ett skämt, för där var jag driven, beslutsam och visade vad jag tyckte och ville. Ingen blyg viol direkt.
Jag är glad för min lillasysters skull som vågade ta klivet (igen) och tacka ja till jobbet i Strasbourg. Hon kommer att bli saknad, men framförallt kommer jag att bli glad när jag tänker på henne. En del av mig vill bara hoppa ner i hennes resväska och följa med, men det här är hennes resa och inte min. Men avis är jag i alla fall. Jag vill ju också. Snart så, kanske. Tror dock att jag behöver reda ut en del i mig själv innan jag tar det där klivet igen, så att det inte handlar om en flykt bara, för det vill jag inte. Det ska vara ett äventyr. Något som är underbart och svårt på samma gång. Livet helt enkelt.
Häromdagen kallade till och med chefen mig för försynt och det är vanligtvis inget ord som jag brukar förknippa mig själv med. Lite reserverad ibland, visst, men inte försynt. Men om sanningen ska fram så är det nog så jag uppfattas på svenska arbetsplatser, för någonting får mig att hålla tillbaka mig själv. Jag tar inte plats, blir försiktigare än vanligt och deltar inte lika friskt i diskussioner. Om någon hade beskrivit mig som försynt för mina arbetsgivare på Cypern så hade de nog småskrattat och trott att det var ett skämt, för där var jag driven, beslutsam och visade vad jag tyckte och ville. Ingen blyg viol direkt.
Jag är glad för min lillasysters skull som vågade ta klivet (igen) och tacka ja till jobbet i Strasbourg. Hon kommer att bli saknad, men framförallt kommer jag att bli glad när jag tänker på henne. En del av mig vill bara hoppa ner i hennes resväska och följa med, men det här är hennes resa och inte min. Men avis är jag i alla fall. Jag vill ju också. Snart så, kanske. Tror dock att jag behöver reda ut en del i mig själv innan jag tar det där klivet igen, så att det inte handlar om en flykt bara, för det vill jag inte. Det ska vara ett äventyr. Något som är underbart och svårt på samma gång. Livet helt enkelt.
Cops - fast liveshowen
Min pappa brukar titta på den amerikanska teveserien Cops ibland. Ni vet den där då polisen jagar skurkar och man får följa med i vilda biljakter. Häromdagen hamnade Jonas och jag mitt i en sån. Fast i Stockholm, på Kungsholmen.
Jag hade hämtat Jonas på jobbet vid elvatiden och som tur var tog han över ratten sen. När vi åker på Fleminggatan hör vi en polisbil med påslagna sirener bakom oss och Jonas åker åt sidan för att släppa förbi den. De verkar inte riktigt veta vad de ska och plötsligt möter vi fler polisbilar i motsatt riktning och hör andra köra hit och dit i olika gatugränder. Rätt som det är bromsar polisbilen framför oss in precis efter en korsning och gör en snabb usväng, kör förbi oss och in på vägen som korsat oss. På vår högra sida ser vi då en skenande bil som kör mot gatukorsningen vi står i och efter den är det säkert fyra polisbilar i släptåg. Utan att vi förstått vad som händer rammar polisbilen (som precis vänt framför oss) flyktbilen och vi blir vittnen till en våldsam krock. På några minuter samlas fem, sex polisbilar upp runt fordonet och vi kör något förvirrade därifrån. Efteråt slår det mig att om vi åkt förbi korsningen någon minut senare hade det kanske varit vår bil som rammats, men av flyktbilen istället. Läskig tanke.
På vägen hem undrar vi naturligtvis vad som kan ha hänt som får så stora polisinsatser och läser sen på nätet att det skett en grov misshandel och att två gärningsmän flytt med bil från platsen. Okej att en misshandel är ett allvarligt brott, men av händelsen att döma trodde vi att det rörde sig om något vansinnesdåd eller maffiatillslag åtminstone. Det har nog visats för många Cops avsnitt här i Sverige ;)
Jag hade hämtat Jonas på jobbet vid elvatiden och som tur var tog han över ratten sen. När vi åker på Fleminggatan hör vi en polisbil med påslagna sirener bakom oss och Jonas åker åt sidan för att släppa förbi den. De verkar inte riktigt veta vad de ska och plötsligt möter vi fler polisbilar i motsatt riktning och hör andra köra hit och dit i olika gatugränder. Rätt som det är bromsar polisbilen framför oss in precis efter en korsning och gör en snabb usväng, kör förbi oss och in på vägen som korsat oss. På vår högra sida ser vi då en skenande bil som kör mot gatukorsningen vi står i och efter den är det säkert fyra polisbilar i släptåg. Utan att vi förstått vad som händer rammar polisbilen (som precis vänt framför oss) flyktbilen och vi blir vittnen till en våldsam krock. På några minuter samlas fem, sex polisbilar upp runt fordonet och vi kör något förvirrade därifrån. Efteråt slår det mig att om vi åkt förbi korsningen någon minut senare hade det kanske varit vår bil som rammats, men av flyktbilen istället. Läskig tanke.
På vägen hem undrar vi naturligtvis vad som kan ha hänt som får så stora polisinsatser och läser sen på nätet att det skett en grov misshandel och att två gärningsmän flytt med bil från platsen. Okej att en misshandel är ett allvarligt brott, men av händelsen att döma trodde vi att det rörde sig om något vansinnesdåd eller maffiatillslag åtminstone. Det har nog visats för många Cops avsnitt här i Sverige ;)
Nulägesanalys och framtidsplaner
Haft lite strul med inloggningen till bloggen och det är därför jag inte uppdaterat på ett tag. Men nu är jag här :) Med en rödsnuvig näsa och näsdukar spridda omkring mig. Ja, jag har försökt undvika höstförkylningen som härjat lite här och var på sistone, men idag slog den till även hos mig. Eller imorse, men jag släpade mig till jobbet i alla fall. Ville inte missa första veckomötet plus ett till viktigt angående hemsidan.
Jag är nu inne på min tredje arbetsvecka och so far so good. Kollegorna är trevliga och arbetsuppgifterna utmanande och varierande. Arbetet är väldigt självständigt och fritt och det är bra, fast det kan bli lite ensamt ibland. Till exempel vid lunchtillfällena då alla försvinner åt olika håll och framförallt inte verkar vilja äta ihop. Så jag har fått köpa med mig en macka eller sallad nere på gatan för att äta i min ensamhet varje gång - antingen framför skärmen eller vid bardisken i det gemensamma köksutrymmet (som delas med ett annat företag). Det känns lite skumt och framförallt konstigt som ny på jobbet att inte ha fått luncha ihop med någon än, men de verkar köra på den grejen. Vet inte vad dealen är riktigt... men annars är det bara bra, som sagt.
Med rådande finanskris och väntande lågkonjunktur kan man dock inte enbart förlita sig på en tidsbegränsad deltidsanställning hur länge som helst, så jag håller ögon och öron öppna och söker de jobb jag finner intressanta - både i Sverige och övriga EU-länder. I helgen var jag och Jonas på fest hos en gammal arbetskollega till honom som fått jobb på ett dataspelsföretag i Manchester och ska flytta dit om bara ett par veckor. Måste erkänna att jag kände ett sting av avund. Inte på honom personligen utan på själva grejen, att skapa sig ett nytt liv i ett annat land. För det blir alltid lite av ett äventyr och jag är nog en äventyrs-junkie. Åtminstone på det planet. Men fram till jul är det Sverige som gäller och jobbet jag har nu. Det är alltid bäst att leva i nuet, även om man alltid kan ha planer för framtiden. Det mår man bäst av.
Jag är nu inne på min tredje arbetsvecka och so far so good. Kollegorna är trevliga och arbetsuppgifterna utmanande och varierande. Arbetet är väldigt självständigt och fritt och det är bra, fast det kan bli lite ensamt ibland. Till exempel vid lunchtillfällena då alla försvinner åt olika håll och framförallt inte verkar vilja äta ihop. Så jag har fått köpa med mig en macka eller sallad nere på gatan för att äta i min ensamhet varje gång - antingen framför skärmen eller vid bardisken i det gemensamma köksutrymmet (som delas med ett annat företag). Det känns lite skumt och framförallt konstigt som ny på jobbet att inte ha fått luncha ihop med någon än, men de verkar köra på den grejen. Vet inte vad dealen är riktigt... men annars är det bara bra, som sagt.
Med rådande finanskris och väntande lågkonjunktur kan man dock inte enbart förlita sig på en tidsbegränsad deltidsanställning hur länge som helst, så jag håller ögon och öron öppna och söker de jobb jag finner intressanta - både i Sverige och övriga EU-länder. I helgen var jag och Jonas på fest hos en gammal arbetskollega till honom som fått jobb på ett dataspelsföretag i Manchester och ska flytta dit om bara ett par veckor. Måste erkänna att jag kände ett sting av avund. Inte på honom personligen utan på själva grejen, att skapa sig ett nytt liv i ett annat land. För det blir alltid lite av ett äventyr och jag är nog en äventyrs-junkie. Åtminstone på det planet. Men fram till jul är det Sverige som gäller och jobbet jag har nu. Det är alltid bäst att leva i nuet, även om man alltid kan ha planer för framtiden. Det mår man bäst av.
