Ingen viol
När novembermörkret lägger sig över de nordiska länderna är det inte så konstigt att man känner sig lite låg, men i mitt fall tror jag tyvärr inte bara att det beror på årstiden. För mig har kurvan gått neråt ända sedan förra hösten, även om den har haft sina pikar ibland. Jag tror inte på att skylla allt på ett land. Sverige är bra, vi har så mycket som fungerar här till skillnad från många andra länder. Men ibland fungerar inte Sverige så bra för mig bara. Här blir jag den slutna musslan och när jag lämnar landet blir jag som fisken i vattnet. Inte alltid förstås, men överlag.
Häromdagen kallade till och med chefen mig för försynt och det är vanligtvis inget ord som jag brukar förknippa mig själv med. Lite reserverad ibland, visst, men inte försynt. Men om sanningen ska fram så är det nog så jag uppfattas på svenska arbetsplatser, för någonting får mig att hålla tillbaka mig själv. Jag tar inte plats, blir försiktigare än vanligt och deltar inte lika friskt i diskussioner. Om någon hade beskrivit mig som försynt för mina arbetsgivare på Cypern så hade de nog småskrattat och trott att det var ett skämt, för där var jag driven, beslutsam och visade vad jag tyckte och ville. Ingen blyg viol direkt.
Jag är glad för min lillasysters skull som vågade ta klivet (igen) och tacka ja till jobbet i Strasbourg. Hon kommer att bli saknad, men framförallt kommer jag att bli glad när jag tänker på henne. En del av mig vill bara hoppa ner i hennes resväska och följa med, men det här är hennes resa och inte min. Men avis är jag i alla fall. Jag vill ju också. Snart så, kanske. Tror dock att jag behöver reda ut en del i mig själv innan jag tar det där klivet igen, så att det inte handlar om en flykt bara, för det vill jag inte. Det ska vara ett äventyr. Något som är underbart och svårt på samma gång. Livet helt enkelt.
Häromdagen kallade till och med chefen mig för försynt och det är vanligtvis inget ord som jag brukar förknippa mig själv med. Lite reserverad ibland, visst, men inte försynt. Men om sanningen ska fram så är det nog så jag uppfattas på svenska arbetsplatser, för någonting får mig att hålla tillbaka mig själv. Jag tar inte plats, blir försiktigare än vanligt och deltar inte lika friskt i diskussioner. Om någon hade beskrivit mig som försynt för mina arbetsgivare på Cypern så hade de nog småskrattat och trott att det var ett skämt, för där var jag driven, beslutsam och visade vad jag tyckte och ville. Ingen blyg viol direkt.
Jag är glad för min lillasysters skull som vågade ta klivet (igen) och tacka ja till jobbet i Strasbourg. Hon kommer att bli saknad, men framförallt kommer jag att bli glad när jag tänker på henne. En del av mig vill bara hoppa ner i hennes resväska och följa med, men det här är hennes resa och inte min. Men avis är jag i alla fall. Jag vill ju också. Snart så, kanske. Tror dock att jag behöver reda ut en del i mig själv innan jag tar det där klivet igen, så att det inte handlar om en flykt bara, för det vill jag inte. Det ska vara ett äventyr. Något som är underbart och svårt på samma gång. Livet helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
