ninnami

Så har vi landat i Skövde. Efter en flytt- och städdag som blev till ett dygn som inkluderade över 100 mil lastbilskörning. Utan hjälp från bussiga svärföräldrar och vänner hade det inte gått. Men det gjorde det alltså. Nu har vi varit i Skövde i över en vecka och här händer det inte mycket. Kan i och för sig bero på att det är jullov och ovanligt kallt ute + att vi inte känner en enda kotte här. Än - för det kommer. På fredag ska jag besöka jobbet på förmiddagen och sen är det fest på kvällen.

Och så har det blivit nytt år. Ett år som jag hoppas kommer bjuda på mer än arbetslöshet och gå-in-i-väggen syndrom. Och eftersom det är nytt år, ny start och ett annat liv som tar sin början, kan jag ju inte behålla den här gamla bloggen. Behöver bara fundera ut ett nytt namn och adress innan jag flyttar mina rader i cybervärlden. Lantisnollan fick den inte heta för Jonas eftersom jag skulle skaffa mig för mycket fiender här. Själv tyckte jag det var lite klurigt (nollan står för 08) men tydligen alltför långsökt ;)

Under det här året har jag spenderat mest tid i hemmet. Det har blivit min borg i två bemärkelser. Samtidigt som det har gett mig trygghet har det även känts som ett fängelse, för det är inte bara av fri vilja jag spenderat så mycket tid här.

Det är med vemod jag kommer att lämna lägenheten. De skyddande väggarna kommer att dras bort mitt framför ögonen på mig men tristessen förhoppningsvis tyna bort ihop med dem. Det tär på både kropp och själ att vara arbetslös både i kortare och längre perioder. Man bryts ner och måste byggas upp igen. Och så den där oron som aldrig riktigt vill lämna en.

Jag har inte börjat mitt nya jobb än men oron finns fortfarande där. Världen är så skakig just nu och stora arbetsgivare nästan på väg att ramla omkull. Det har aldrig varit osäkrare tider på jobbmarknaden. Jag vill inte oroa mig, orkar verkligen inte, men det är svårt att skaka av sig något som tagit ens kropp och själ i besittning i över ett år. Även om jag inte vågar tro på det än, så tror jag inte att jag har lika stora skäl till oro längre, men lugn kommer jag inte bli förrän motsatsen bevisats (om det nu någonsin händer). Dumma Sverigeland. Men jag ska ge dig en chans. För det är du värd.

... regn hos oss. Medan det snöar i resten av Sverige :( Jag har längtat efter en vit jul (åtminstone lite frost) sen Cyperntiden men den verkar inte vilja lägga sig här i Svealand. I år ska jag och Jonas fira jul hos min familj och då snöar det såklart i Västergötland. Attans otur. Men vi får ju se tindrande barnögon på julafton i alla fall ;)

Trots det trista vädret och maginfluensa i början på veckan händer det en del roligt också. Vi har bostaden klar i Skövde och det börjar dra ihop sig för flytt. Om två veckor går flyttlastet i en stor lastbil som Jonas pappa kommer köra. Jonas föräldrar är för övrigt helt otroliga som erbjöd sig flytthjälp innan vi ens hunnit fråga. Och det mitt i julhelgen. Påminner Jonas då och då om vilka guldkorn till föräldrar han har, men det vet han redan :) Känns otroligt skönt att ha sådana människor i sin omgivning i alla fall.

Det känns overkligt att tänka att vi kommer att flytta in i en lägenhet som vi bara sett på bild och bo där om två veckor. Lite nervöst, pirrigt men framförallt kul. Den här flytten är välbehövlig, även om vi stortrivts i denna lägenhet. Man måste ju trivas i staden, med människorna och på jobbet också och det har det varit sämre med i Stockholm. Vi kommer såklart sakna vissa grejer här, speciellt vänner och familj, men jag hoppas att livet i Skövde kommer att uppväga det.

...något som jag aldrig drömt förut. Och som jag hoppas jag aldrig mer gör. Jag drömde att jag och en kompis varit på bio inne i stan och tagit en öl efteråt och sen fick jag för mig att köra bilen hem efteråt. Vi stod parkerade i en backe och när jag skulle köra ut så tappade jag kontroll över bilen som kraschade in i bilen som stod parkerad nedanför i backen och sen fortsatte vi ner på vägen och åkte in i en rad andra bilar. Vi anmälde det till polisen och jag fick redovisa för händelsen och göra alkotester som jag klarade genom knäppa bortförklaringar (!) men det värsta av allt i drömmen var när polisen berättade att mannen i bilen som vi åkte in i först inte klarat sig. Vi hade nämligen inte sett någon man utan trott att bilen stod tom. Vaknade inte direkt på topp efter att ha drömt att jag kört berusad och dödat en annan människa... men som tur är var det bara en dröm. Trots det har jag blivit lite skraj för att hämta bilen på verkstan idag och köra nu, för den kändes så läskigt realistisk. *Bör nämnas att jag aldrig kört bil påverkad och aldrig skulle/kommer göra det heller.

Lägenhetsletandet är inte klart än, men vi hoppas kunna closa en deal i slutet på veckan. Valet står nu mellan en nyproducerad hyreslägenhet som vi har erbjudits av tjejen som schabblade med uppgifterna till förra lägenheten eller en bostadsrätt som vi erbjudits hyra av ett par som ångrat sitt köp och inte vill flytta in i lägenheten, men inte heller sälja (än på några år). Det är svårt för båda lägenheterna har verkligen sina nackdelar och fördelar. Som med det mesta här i livet.

I helgen besöktes Skövde av två stockholmsbor. De vände ut och in på staden för att hitta det perfekta boendet bara för att upptäcka att det inte existerar något sådant. Däremot finns det guldkorn och sandkorn och de hittade tillslut boendet av rätta kornet.

De åkte från en förortskvart till en sekelskiftsvåning, från en bostadsby ute i ingenstans till en ungkarlslya inne i staden, innan de hittade guldkornet. Det låg centralast av dem alla med vädestreck åt tre håll, ett vardagsrum som mer påminner om en salong, två sovrum, två toaletter, diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare.  Allt i nyskick och fördelat på 120 kvm (!). För denna 3:a i Skövde centrum kommer de blivande västgötaborna att få betala ungefär lika mycket som för deras hälften så stora 2:a i förorten Råcksta.

När tomten har delat ut alla sina paket och alla har hunnit smälta julmaten kommer flyttlasset till Västergötland gå.


En del av vardagsrummet respektive köket

* Update: Igår när vi fick hem kontraktet upptäckte vi att hyran inte stämde och det visade sig att värden lämnat fel uppgift! Hyran var på hela 2000 :- mer än vi fått uppgift om och så mycket kan vi inte betala.  Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen, eftersom detta upptäcktes dagen efter vi redan hunnit tacka nej till övriga lägenheter av intresse... :(

Den här helgen gjorde min datakille något fint för mig. Han köpte mig en ny laptop och den är så fin. Silver och blå. Alldeles babyblå. Och så en fin väska till. Med blommor. Nya datorn är till skillnad från min gamla lite lättare och lite mindre, men framförallt mycket snabbare. Om den förra gick i 70 km/h som snabbast så går den här i 150. Minst. Det är en PC Notebook och jag är mycket nöjd med den.

Annars går dagarna lite långsammare nuförtiden eftersom jag blev av med mitt deltidsjobb förra veckan. Skönt på ett sätt och segt på ett annat. Men egentligen har jag en massa att göra innan jul. Leta lägenhet, göra mig av med lägenhet, sortera i förrådet, samla ihop grejer till loppmarknad, planera för flytt, förbereda mig för nytt jobb och massa annat som jag inte kommer på i skrivande stund.

Har bestämt mig för att ta det lugnt i funderingarna i alla fall och försöka att inte oroa mig för diverse tänkbara scenarion framöver. För det går liksom ändå inte att göra något åt. Jag styr varken över lågkonjunktur eller arbetsutsikter, men jag kan faktiskt styra över mina egna tankar. Och jag tänker banne mig inte låta rädslan hindra mig från att hoppas på det bästa.

När jag lämnade Cypern och flyttade hem så gjorde jag det utan livlina. Det är något som jag både ångrat och fått betala för. Därför känner jag mig inte lika vågad inför denna flytt. Men det svåra är att avgöra var man vill bo och vad man kan tänka sig göra om det brister. För det kan det faktiskt göra och i rådande tider går tyvärr ingen säker.

Det fick jag bland annat erfara idag. Strax före fem fick jag ett mail från VD:n där han förklarade att de tyvärr inte har råd att ha kvar mig som extraanställd längre eftersom finanskrisen bland annat gjort att flera kunder skjutit upp kommande projekt. Det är inte det faktum att det inte blev någon fortsättning på marknadsarbetet som gjorde att besvikelsen och oron började byggas upp i mig, utan att man inte vet vad som kan hända med sitt jobb från en dag till en annan längre.

Och reklambranschen är som sagt väldigt konjunkturkänslig. Men jag hoppas och tror inte att min kommande byråanställning kommer att beröras av vare sig finanskrisen eller lågkonjunkturen än på ett tag, men man kan aldrig vara helt säker. Och det var det som det där mailet påminde mig om. Att det sedan var otroligt illa gjort av VD:n och dessutom går helt emot mitt kontrakt (där det står 1 mån ömsesidig uppsägningstid) är en annan femma som jag ska ta upp både med honom och bemanningsföretaget på måndag.

Tills dess ska jag försöka att inte oroa mig för mycket. Ända sedan jag kom hem har jag bara velat landa någonstans och det smärtar mig att jag aldrig riktigt verkar kunna göra det. Tydligen är det för mycket begärt att veta att man har ett jobb att gå till när man vaknar på morgonen och att man kan betala räkningarna i slutet på månaden. I alla fall om man heter Annica P*****. Jonas och jag tror i alla fall fortfarande att Skövde kan bli den där fasta punkten som ingen av oss haft på många år, och jag hoppas verkligen att det blir så, för det vore så otroligt skönt att äntligen kunna landa.

Det lustiga med drömmar är att ju hårdare du håller fast i dem desto svårare verkar de bli att uppfylla. När du istället släpper taget om dem och låter tiden ha sin gång, så verkar chanserna för att de ska uppfyllas plötsligt större. Jag hade släppt taget om min dröm, mitt mål att jobba som copy på en byrå i Sverige, efter över ett år fullt med slit och krossade förhoppningar. Och då, då får jag den där möjligheten som jag väntat på.

Jag har fått jobb som copywriter. På en reklambyrå. I Skövde. Döm om min förvåning. Så nu ska vi helt plötsligt bli västgötabor efter nyår. Om nu inte Jonas blir Punebo först. Men sen kommer han efter. Och jag och Poker kommer att vänta på honom i Spenaten, som Skövde tydligen kallas för. En storstad i miniatyr också. Dem är allt bra på marknadsföring där :)

När novembermörkret lägger sig över de nordiska länderna är det inte så konstigt att man känner sig lite låg, men i mitt fall tror jag tyvärr inte bara att det beror på årstiden. För mig har kurvan gått neråt ända sedan förra hösten, även om den har haft sina pikar ibland. Jag tror inte på att skylla allt på ett land. Sverige är bra, vi har så mycket som fungerar här till skillnad från många andra länder. Men ibland fungerar inte Sverige så bra för mig bara. Här blir jag den slutna musslan och när jag lämnar landet blir jag som fisken i vattnet. Inte alltid förstås, men överlag.

Häromdagen kallade till och med chefen mig för försynt och det är vanligtvis inget ord som jag brukar förknippa mig själv med. Lite reserverad ibland, visst, men inte försynt. Men om sanningen ska fram så är det nog så jag uppfattas på svenska arbetsplatser, för någonting får mig att hålla tillbaka mig själv. Jag tar inte plats, blir försiktigare än vanligt och deltar inte lika friskt i diskussioner. Om någon hade beskrivit mig som försynt för mina arbetsgivare på Cypern så hade de nog småskrattat och trott att det var ett skämt, för där var jag driven, beslutsam och visade vad jag tyckte och ville. Ingen blyg viol direkt.

Jag är glad för min lillasysters skull som vågade ta klivet (igen) och tacka ja till jobbet i Strasbourg. Hon kommer att bli saknad, men framförallt kommer jag att bli glad när jag tänker på henne. En del av mig vill bara hoppa ner i hennes resväska och följa med, men det här är hennes resa och inte min. Men avis är jag i alla fall. Jag vill ju också. Snart så, kanske. Tror dock att jag behöver reda ut en del i mig själv innan jag tar det där klivet igen, så att det inte handlar om en flykt bara, för det vill jag inte. Det ska vara ett äventyr. Något som är underbart och svårt på samma gång. Livet helt enkelt.

Min pappa brukar titta på den amerikanska teveserien Cops ibland. Ni vet den där då polisen jagar skurkar och man får följa med i vilda biljakter. Häromdagen hamnade Jonas och jag mitt i en sån. Fast i Stockholm, på Kungsholmen.

Jag hade hämtat Jonas på jobbet vid elvatiden och som tur var tog han över ratten sen. När vi åker på Fleminggatan hör vi en polisbil med påslagna sirener bakom oss och Jonas åker åt sidan för att släppa förbi den. De verkar inte riktigt veta vad de ska och plötsligt möter vi fler polisbilar i motsatt riktning och hör andra köra hit och dit i olika gatugränder. Rätt som det är bromsar polisbilen framför oss in precis efter en korsning och gör en snabb usväng, kör förbi oss och in på vägen som korsat oss. På vår högra sida ser vi då en skenande bil som kör mot gatukorsningen vi står i och efter den är det säkert fyra polisbilar i släptåg. Utan att vi förstått vad som händer rammar polisbilen (som precis vänt framför oss) flyktbilen och vi blir vittnen till en våldsam krock. På några minuter samlas fem, sex polisbilar upp runt fordonet och vi kör något förvirrade därifrån. Efteråt slår det mig att om vi åkt förbi korsningen någon minut senare hade det kanske varit vår bil som rammats, men av flyktbilen istället. Läskig tanke. 

På vägen hem undrar vi naturligtvis vad som kan ha hänt som får så stora polisinsatser och läser sen på nätet att det skett en grov misshandel och att två gärningsmän flytt med bil från platsen. Okej att en misshandel är ett allvarligt brott, men av händelsen att döma trodde vi att det rörde sig om något vansinnesdåd eller maffiatillslag åtminstone. Det har nog visats för många Cops avsnitt här i Sverige ;)

Haft lite strul med inloggningen till bloggen och det är därför jag inte uppdaterat på ett tag. Men nu är jag här :) Med en rödsnuvig näsa och näsdukar spridda omkring mig. Ja, jag har försökt undvika höstförkylningen som härjat lite här och var på sistone, men idag slog den till även hos mig. Eller imorse, men jag släpade mig till jobbet i alla fall. Ville inte missa första veckomötet plus ett till viktigt angående hemsidan.

Jag är nu inne på min tredje arbetsvecka och so far so good. Kollegorna är trevliga och arbetsuppgifterna utmanande och varierande. Arbetet är väldigt självständigt och fritt och det är bra, fast det kan bli lite ensamt ibland. Till exempel vid lunchtillfällena då alla försvinner åt olika håll och framförallt inte verkar vilja äta ihop. Så jag har fått köpa med mig en macka eller sallad nere på gatan för att äta i min ensamhet varje gång - antingen framför skärmen eller vid bardisken i det gemensamma köksutrymmet (som delas med ett annat företag). Det känns lite skumt och framförallt konstigt som ny på jobbet att inte ha fått luncha ihop med någon än, men de verkar köra på den grejen. Vet inte vad dealen är riktigt... men annars är det bara bra, som sagt. 

Med rådande finanskris och väntande lågkonjunktur kan man dock inte enbart förlita sig på en tidsbegränsad deltidsanställning hur länge som helst, så jag håller ögon och öron öppna och söker de jobb jag finner intressanta - både i Sverige och övriga EU-länder. I helgen var jag och Jonas på fest hos en gammal arbetskollega till honom som fått jobb på ett dataspelsföretag i Manchester och ska flytta dit om bara ett par veckor. Måste erkänna att jag kände ett sting av avund. Inte på honom personligen utan på själva grejen, att skapa sig ett nytt liv i ett annat land. För det blir alltid lite av ett äventyr och jag är nog en äventyrs-junkie. Åtminstone på det planet. Men fram till jul är det Sverige som gäller och jobbet jag har nu. Det är alltid bäst att leva i nuet, även om man alltid kan ha planer för framtiden. Det mår man bäst av.

Idag flyttade jag och Jonas hans grejer till nya kontoret i SoFo (Söder om Folkkungagatan). Rummet låg lugnt mot en innergård och kvarteren var mysiga, det lär nog inte bli några problem för Jonas att trivas där :) Vi åt god lunch på ett asiatiskt ställe där det serverades både japanska, kinesiska och indiska rätter från samma kök. Dessutom ingick inte bara sallad, bröd och dryck till dagens lunch utan även sushibitar (!) Efter det hittade vi ett coolt ställe som var en kombinerad jazzklubb och café. Innehavaren var fransyska och våra lattes gjordes bokstavligen från scratch; hon malde bönorna och vispade mjölken helt för hand. Sen bjöd hon oss på varsin liten fransk bakelse (som jag vet namnet på men inte kan stava till därför lämnar jag det vid det. Mamma eller Karin eller någon annan av mina franskälskande familjemedlemmar vet nog vad jag menar ;)

Efter den välbehövliga pausen tog Jonas tag i jobbet och jag gick och fick nackmassage + klippning på en jättebra salong som inte låg långt därifrån. Skulle helt klart kunna tänka mig att bo i de kvarteren på Söder (eller Gamla stan) men än så länge får man nöja sig med att drömma. Som avrundning på dagen var jag modig nog att ta bilen hem genom stan, under rusningstrafik och utan att egentligen kunna vägen. Men Jonas egenkomponerade beskrivning hjälpte mig en bra bit på väg. Nu har jag myst med Poker och ska snart gå och lägga mig. Hela dagen har jag i princip bara gjort en massa mysiga saker (förutom att dammsuga då) och känner mig så tacksam och glad över alla mysiga människor och ting jag har. Och katt förstås. Det finns nog ingen som kan mysa som han (även om det låter otroligt i andras öron, det är nämligen bara mig han är så mysig med, och Jonas, men bara ibland ;). Ingen slår matte förstås.

Oh yes. Det börjar ta sig, lossna, gå vägen, ljusna, ge sig, you name it.

Idag skrev jag kontrakt med rekryteringsfirman. Jag kommer att jobba deltid som uthyrd konsult under resten av året, med goda möjligheter till anställning hos företaget. Men om det blir aktuellt eller inte bekymrar mig faktiskt inte så mycket eftersom jag inte riktigt vet var jag kommer vilja göra eller vara efter årsskiftet (jag har inte skrivit det här på bloggen, men Jonas resa till Indien kommer inte att bli av förrän till nästa år, i januari).

Just nu vill jag bara fokusera på här och nu, inte sen, kanske, eller om. Och då känns det här jobbet perfekt. Företagets verksamhet verkar intressant, medarbetarna avspända och sympatiska och jag kommer att få arbeta väldigt självständigt och fritt med varierande arbetsuppgifter inom marknadsföring, PR och kommunikation. Kommer bland annat skriva för webben, olika nyhetsbrev, pressrealiser, sköta kontakter med journalister och samordna PR- och kundaktiviteter. Tror det både kommer bli roligt och utmanande.

Annars träffade jag Susanne (min svenska kompis på Cypern) idag som var på besök i Sverige. Hon har varit hemma hos sin familj i Umeå och ville avsluta semestern i Stockholm. Det var jättekul att träffa henne och jag hade nästan glömt bort hur bra vi funkar ihop. Med vissa människor känns det som att samtalsämnena aldrig kan ta slut och kommunikationen flyter på av sig själv och så är det mellan Susanne och mig. Det är så kul när man träffar någon som det känns som att man redan känner redan efter första konversationen. Jag minns när hon kom in och skulle jobba ett par timmar på mitt kontorsrum på Cypern och vi pratade oavbrutet från första meningen tills hon gick (och fick inte mycket arbete gjort ;). Det är synd att vi inte kan ses oftare, men jag är glad att ha en vän som känns så självklar och naturlig som hon.

Ja, det hände mycket idag som jag är tacksam för. Och så fick Jonas nytt fint kontorsrum på Söder. Looking good, looking good. Finally.

Det är inte bara börsen som svängt upp och ner på sistone. Ketchupeffekten i förrförra veckan må ha fört med sig goda utsikter, men resultaten blev dessvärre inte lika goda. Jag landade som nummer tre till jobbet i Göteborg och brädades av en engelskman till jobbet i Stockholm. Även reklambyrån i Örebro visade sig bara talk the talk men inte walk the walk (fastän jag misstänker att det var mina arbetsprover som inte höll ända fram). Förhoppningar som följs av nederlag känns alltid hårda, men precis som med börsen vet man aldrig vad som händer härnäst. Det kan både gå upp och ner.

I mitt fall gick det lyckligtvis upp veckan efter plattfallet. Helgen kändes extra tung, men lyftes upp av en frisk norrlandsfläkt på besök (som dessvärre nog inte blev så upplyft av mig denna gång). Veckan som följde bjöd inte på så många överrasknigar förrän torsdagen kom och telefonen ringde. Ännu en rekryterare hade sett mitt CV på Monster och undrade om jag var intresserad av en konsulttjänst.

Jag fick träffa honom samma dag och redan dagen efter var jag på plats för en intervju hos företaget i fråga. Där möttes jag av en jättetrevlig kvinna och hennes positiva personlighet i kombination med en mycket intressant arbets- och företagsbeskrivning fick mig att känna att jag verkligen skulle kunna platsa där. Tydligen upplevde hon detsamma för när det var dags att gå berättade hon hur bra hon upplevt mötet med mig och att hon med 99% säkerhet skulle be rekryteringsfirman att skriva kontrakt med mig.

Under fredagseftermiddagen ringde rekryteraren upp två referenser till mig men kunde inte lämna något konkret besked eftersom kvinnan inte kunde nås och verkat gått för dagen. Därför har jag inte kunnat göra annat än hålla tummarna över helgen och hoppas på det bästa imorgon. Förhoppningsvis får jag ett positivt besked och om/när jag fått det ska jag berätta mer om jobbet. Tills det har jag lärt mig att inte ta ut något i förskott för man vet aldrig vad som händer. Precis som med börsen.

Nu verkar det klart. Så klart det kan bli i alla fall. Jonas kommer åka till Indien. Exakt när vet vi inte ännu, men uppksattningsvis om 1-2 månader. Det är mycket som måste fixas först med visum, vaccinering, etc. Han kommer åka dit med sin kundkontakt och en indisk bekant till denne som jobbar med svenska företag som vill etablera sig i Indien. Tillsammans ska de bygga upp en teknikavdelning och anställa indiska underkonsulter. Jonas kommer att agera som teknisk chef över dem och vara med och bygga upp och vägleda verksamheten. Hur länge detta kommer att ta är för tidigt att säga, men minst ett halvår är det beräknat. Förmodligen längre... om allt går bra.

Men jag då, undrar ni kanske nu? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra. Jag väntar fortfarande på besked från ett par jobb och jag känner att jag inte riktigt kan ta ställning till något innan jag vet om jag är aktuell för någon tjänst eller inte. Får jag ett riktigt bra jobb i Sverige så tänker jag nog ta det och eventuellt åka till Indien senare. Då blir det en extrem långdistans som förstås kommer kännas jobbig, men vi vet ju med oss av egen erfarenhet att vi klarar sånt. Jonas kommer försöka åka hem var tredje månad eller något sånt också. Men fortsätter det gå såhär trögt för mig här så åker jag förmodligen med.. kanske inte första rundan ner under uppbyggnadsfasen, utan istället efter jul eller nåt. Den som lever får se.

När det går sådär trögt ett tag och man bara dunkar på för att försöka få fram någonting, då brukar oftast allt komma på en gång. Det är lite vad som hänt mig nu. På bara ett par dagar har nya möjligheter ploppat upp (eller fram kanske man ska säga).

Jag är en av tre som gått vidare till nästa steg av rekryteringen till jobbet i Göteborg och ska få göra ännu ett skrivtest. Häromdagen blev jag uppringd av en rekryterare som sett mitt CV på Monster och kallade mig till intervju åt ett företag i Stockholm. Åt dem ska jag nu också göra ett skrivtest. Idag träffade jag annars en kille på en reklambyrå i Örebro och jag kommer förmodligen få göra ett skrivtest åt dem med. Och tillslut har även en byrå i Skövde visat ett visst intresse för mig.

Nu är det ju så att Rom inte byggdes under en dag precis ;) Och det kan mycket väl vara så att ingenting av ovan faller rätt ut för mig. Men det rör på sig i rätt riktning och även om det inte gör att någonting klarnar för mig, så är det åtminstone en positiv förvirring jag hamnat mitt i. För just nu vet jag inte var jag hamnar i Sverige, om jag hamnar i Sverige överhuvudtaget, eller vad jag kommer göra. Men jag är säker på att det kommer visa sig om ett tag. Förhoppningsvis rätt snart.

Det är faktiskt bättre med mig än på länge. Jag tror jag behövde "sörja" ordentligt och få gräva ner mig i det som varit och inte kan göras ogjort, innan jag kunde gå vidare. Nu känns det som att jag lösgjort mig från det gamla och äntligen kan se framåt, på riktigt.

Tillvaron bjuder fortfarande på många frågetecken, men det händer mycket positivt runt omkring oss och en massa nya roliga möjligheter att uppdagat sig. Ännu har jag inte något nytt jobb, men nu är mest frågan var jag ska söka mig någonstans.. Vi har lite idéer om att antingen flytta tillbaka till Cypern eller prova Indien (!) men det är inget som är konkret ännu.

Förra veckan blev jag kallad till en intervju för ett jobb i Göteborg och även om det inte är någon del av Sverige jag precis sökt mig till eller ens vet om jag är beredd att flytta till, så bestämde jag mig för att åtminstone ta mig dit och presentera mig. Så jag tog bilen och stannade till hos Jonas föräldrar som bor ungefär halvvägs. Marie (Jonas mamma) var ledig och var så snäll och följde med mig ner till intervjun på onsdagen. Jag fick träffa två personer och göra ett skrivtest så mötet tog närmare tre timmar. Blev mer positivt inställd till jobbet än jag trodde, men inte så förtjust i att flytta så långt åt "fel håll" på kartan, så vi får se vad som händer. Skulle fått besked igår men det blir nog på måndag istället eftersom jag aldrig hörde från dem då. Vet dock inte riktigt själv vad jag vill än... Kom i alla fall hem igår efter tre härliga dagar fyllda med intressanta möten och peppande ord från nära och kära.

Det har inte blivit så mycket bloggande på senare tid. Mest för att det inte händer så mycket, eller rättare sagt, det händer ungefär samma sak varje dag. Allmäntillståndet är lite bättre trots att humöret går lite upp och ner. Det är mycket frågor som snurrar omkring i huvudet och det har gjort att jag haft svårt att sova på senare tid. Det blir tvära kast mellan olika känslor som slåss med varann. Hopp - förtvivlan, lycka - missnöje, glädje - tristess, o.s.v. En enda cocktail av känslor.

Jag beskriver det ibland som att jag straffas för ogenomtänkta val som jag äntligen ser konsekvenserna av. Framförallt när det kommer till pengar och jobb, men även mentalt. Så fort jag tänker på hur bra jag faktiskt hade det innan jag tog beslutet att åka hem så slås jag av sån ångest och skuldmedvetenhet, samtidigt som jag möts av insikten att man inte kan botgöra alla misstag, för ibland är det för sent. Enligt Jonas är det aldrig försent att tänka om och göra annorlunda, och det håller jag med om till viss del. Men ibland kommer bara en möjlighet en gång och om man inte tar tillvara på den då kan man få ångra sig resten av livet.

Riktigt så hårt upplever jag dock inte det, men jag tror aldrig jag fått en sån här hård läxa i livet. Hittills. Det viktigaste är väl att man lär sig något av dem och inte upprepar samma misstag igen och det tror jag är anledningen till alla frågetecken jag bär omkring på just nu. Jag vet vilka konsekvenser beslut kan få och är helt enkelt rädd för att fatta några. För tänk om det blir fel, igen?

Idag har jag verkligen levt upp till klyschan och agerat hemmafru medan Jonas jobbat. Jag har mobbat badrummet med Vileda Quick Mop (och förundrats över hur braaa den faktiskt är :), dammsugit hela lägenheten, bytt lakan, skurat i köket och så avslutade jag dagen med att laga en riktigt god middag med vin åt oss. Ett ryck som faktiskt inte gjorde att jag kände mig jobbigt könsdiskriminerad utan upplyftande glad. Det känns bra att ha rent och snyggt om sig. Men nästa gång är det Jonas tur ;)  

I fredags var det exakt ett år sedan jag tog mitt pick och pack och åkte hem från Cypern. Jag var full av förväntan och trodde att jag gick en ljus framtid till mötes i Sverige. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det inte riktigt gick som jag hade hoppats. På många plan, men framförallt jobbmässigt. Jag tog en enorm risk när jag sa upp mig och flyttade hem utan nytt jobb, men på något sätt trodde jag att allting skulle ordna sig. Det var ju högkonjunktur om inte annat...

Och nu är det på väg ner igen. Allt visar på att det går mot lågkonjunktur och att man kommer se effekter av det på arbetsmarknaden till senhösten. Toppen. Nä, jag hatar att säga det, men på sätt och vis så ångrar jag att jag någonsin sa upp mig och flyttade hem. För om jag jämför det här året med det jag hade på Cypern så var det utomlands hundra gånger bättre. Jag var lycklig då och jag skulle göra allt för att komma dit igen. Men tyvärr går det inte att vrida tillbaka tiden.

Det är farligt att göra sig en alltför tydlig bild av hur någonting ska bli. Jag gjorde det misstaget när jag flyttade hem till Sverige för snart ett år sedan. Min bild var väldigt tydlig och rymde inte många alternativa lösningar eller backuper. Det var vinna eller försvinna. Kanske är det därför som allt gick så fel.

Jag ångrar inte att jag flyttade hem, men jag ångrar verkligen att jag hade så bråttom och att det påverkade Jonas negativt. Att jag inte tog mig tid att tänka ut en ordentlig plan som framförallt innehöll en reservplan. Med en reservplan hade jag kanske inte blivit lika överrumplad när saker och ting började falla ihop omkring mig och kunnat tänka mer innovativt och flexibelt.

Nej, bilder är inte bra. Inte såna som är så nästaintill perfekta i huvudet att dem omöjligt kan förverkligas i alla fall. Om man nu ska hårddra det så skiljer sig min bild och verklighet ungefär såhär:
Min bild förr: Mysigt boende med harmonisk fästman och lugn katt. Jobb som copy på reklambyrå. Ner 5 kilo jag la på mig på Cypern. Nya vänner att träffa i storstaden. Lycklig och tillfreds med mig själv och livet.
Min verklighet nu: Mysigt boende med pressad fästman och rastlös katt. Inget jobb alls. Upp 10 kilo sen jag kom hem till Sverige (av ren tristess). Nya vänner som man mest hör av i cybervärlden. Nedstämd och missnöjd med mig själv och livet.

När man kommer till en sånhär hård och brutal insikt, så kan man välja mellan två saker. Antingen kan man fortsätta vara missnöjd och tänka att ingenting blev som man tänkt sig, eller så kan man kassera bilden i huvudet en gång för alla och skapa sig en ny verklighet med en mer realistisk målbild. Och det är precis vad jag håller på med just nu. Jag återvänder när jag kommit en bit längre framåt.

Den här midsommaren har varit lite annorlunda för mig. Det viktigaste har inte varit sillen, nubben eller jordgubbarna, utan att jag mått bra. Det är nämligen ingenting jag tar för givet längre efter min akuta sjukhusvistelse tidigare i veckan.

I onsdags kväll vid niotiden satt jag hemma och tittade på film och började plötsligt få ordentligt ont i huvudet. Jag tog en Ipren och räknade med att huvudvärken skulle gå bort under bilresan in till Jonas jobb. Istället förvärrades den och på vägen hem fick Jonas ta över ratten medan jag försökte hantera den krampaktiga huvudvärken som inte ville ge sig utan snarare eskalerade. När vi sedan skulle gå från bilen till porten fick jag stödja mig på Jonas eftersom jag var så svag i kroppen att jag knappt kunde gå. Innanför porten väntandes på hissen orkade jag inte stå på benen längre som föll vika och Jonas fick hjälpa mig upp från golvet och in i hissen. När vi kom upp i lägenheten tog jag en till Ipren och la mig ner för att försöka vila, men det hjälpte inte. Jonas ringde sjukvårdsupplysningen och beskrev hur jag kände mig eftersom jag var för dålig för att orka prata i telefon. De sa att vi skulle åka in till akuten direkt med ambulans eftersom det kunde vara en stroke, men jag tyckte att det lät lite väl dramatiskt med ambulans så vi tog bilen istället.

Framme på akuten fick vi vänta i nästan en timme på att jag skulle bli undersökt av en sköterska runt ett-tiden. I korridorerna trängdes påtända och nerslagna personer med polis och ambulanspersonal. Det var en väldigt obehaglig och nästan hotfull miljö. När sköterskan hade undersökt mig och tagit blodprov fick vi vänta i ytterligare två timmar innan vi fick träffa en läkare. Klockan var då runt fyra på natten och jag fick beskriva hela händelseförloppet för honom igen samt genomgå några till undersökningar. Han var orolig att det kunde vara en hjärnblödning men sa att det med största sannolikhet inte var det, men att de inte ville ta risken och skicka hem mig. Han rådgjorde med överläkaren och båda kom överens om jag skulle "läggas in" och skickas till neurologiavdelningen för hjärnröntgen och ett eventuellt ryggmärgsprov. Och där satt jag på båren och hade plötsligt två besked att se fram emot inom den närmsta framtiden: hjärnoperation eller ingenting. Och även om procenten för en hjärblödning var pytte-pytte liten så fanns den ändå där rakt framför en. När man kanske borde drabbats av panik så kändes det mer som att jag var i en dröm, att det inte var verkligt och jag mest bara ville sova efter att ha spenderat hela natten på akuten.

Vid fem kom en man och hämtade mig och skjutsade iväg mig på båren till röntgenavdelningen. Där gjorde jag min första och förhoppningsvis sista hjärnröntgen. Därefter åkte Jonas med mig upp till neurologiavdelningen där jag fått en korridorsäng i väntan på röntgenresultatet och läkarronden som eventuellt skulle leda till ett ryggmärgsprov morgonen därpå. Som tur var fick personalen resultatet från röntgen fort och kunde lugna mig med att den inte visat något så jag kunde lägga mig ner och vila en stund i korridoren. Efter en timme vaknade jag av att personalen gick runt och sa godmorgon. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle prata med och blev hänvisad till allrummet där jag åt frukost med några andra patienter som satt och pratade om hur de bara ville åka hem. Klockan var då halvåtta och vid tiotiden fick jag äntligen prata med en läkare som jag fick dra hela förloppet för igen, bli undersökt av och som tillslut skulle konsultera överläkaren där också. Som tur var slapp jag göra ett ryggmärgsprov eftersom röntgentestet och händelseförloppet inte tydde på någon hjärnblödning. Läkaren sa att jag förmodligen fått spänningshuvudvärk som utlöst ett svårt migränanfall och skickade hem mig med goda råd och recept på starkare mediciner.

När jag gick ut från sjukhuset kände jag mig inte bara fri utan priviligerad. För det finns dem som faktiskt tillhör den där procenten. Eller som ligger inlagda på sjukhus av någon annan anledning. Och det lite uttjatade begreppet "hälsan är viktigast av allt" har aldrig känts riktigare eller viktigare än då.

Det är ingen vidare tajming att bli arbetslös precis ett par veckor innan halva Sveriges befolkning går på semester. Eller fler. Men medan det är jobbtorka på svenska jobbsajter, så går det hett till på dem utländska. I alla fall inom spelindustrin (den går ju aldrig på semester i och för sig). Det medför att jag nu är aktuell för två jobb i London och två på Malta. Men jag vet inte om jag egentligen vill ha något av dem... skulle i så fall vara det ena på Malta som jag snart ska få göra ett jobbtest för.

Men det är en stor grej att flytta. Man glömmer lätt bort hur mycket det är som måste fixas och ordnas och att det kostar en hel del också. Om jag flyttar igen vill jag vara säker på att det är ett jobb jag kan tänka mig hålla på med i flera år.

Nu väntar snart en semester av ovisshet som kommer att följas av en oro inför hösten. Jag önskar att allting bara kunde ordna upp sig på något slags magiskt sätt. Men det är nog att önska för mycket.

Jag har aldrig trott på det här med otursdagar, men nu undrar jag om det kanske ändå ligger någonting i det. Idag fick jag svar från byrån. Bland meningar som "vi tror att du har en ljus framtid som copywriter framför dig" och "du skulle bli en utmärkt junior-copy" och "vi gillade verkligen dig" kom tillslut det där men:et. MEN: "Vi känner att vi kommer behöva någon med många års erfarenhet efter sommaren". Jaha, då kunde ni väl sagt det innan jag började jobba hos er i tron om att det var precis någon som mig ni behövde? Nä, kanske inte det.

Det börjar kännas som att ett år av drömförverkligande börjar lida mot sitt slut. När jag sa upp mig från arbetet på Cypern var det med en dröm och ambition om att få utforska copywriting och se om det var något för mig. Och ett tag trodde jag verkligen det, men nu är jag inte så säker längre. Framförallt är jag inte säker på reklambranschen och om det verkligen är en plats för mig. Två klasskamrater från Sundsvall fick eftertraktade byråjobb och båda valde att säga upp sig tillslut. Och det var inte i Stockholm. I en sån här bransch behandlas man lite som boskapsdjur. Minsta tecken på svaghet och man tas ut.

Jag är naturligtvis väldigt ledsen. Och arg och besviken. Framförallt på mig själv. Men någonstans så känner jag mig ändå rätt stolt över mig själv för att jag vågade ta klivet. Jag vågade säga upp mig och flytta till Stockholm, lägga alla mina besparingar på en termins studier, hoppa på det ena efter det andra jobbet som innehöll någon form av copywriting och jag gjorde mitt bästa. Men nu tror jag faktiskt att det räcker. Och det av en enda anledning egentligen, fast en mycket bra sådan. Att förverkliga en dröm borde göra en starkare, mer målmedveten, energifull och lycklig. Men det har precis gjort motsatt inverkan på mig. Istället har jag känt mig svag, förvirrad, trött och olycklig för det mesta. Det som först var en dröm blev lite av en mardröm, men jag ville inte inse det och släppa taget om den. Rädd för att misslyckas och tvingas tänka om kanske. 

Nu måste jag det. Och med mig på vägen har jag världens bästa stöd. Av någon som är överrumplad med jobb just nu och faktiskt inte mår något vidare bra själv, men som släpper det. Utan tvekan och för att vara där för mig. Utan honom vore jag ännu mer vilse. Och utan den kärleken spelar inget jobb i världen någon roll. Så på sätt och vis har jag tur. Även idag.